Historik

Dopingmedel har använts sedan urminnes tider. Det finns bland annat beskrivet i förteckningen över kinesiska läkemedel "Pen Ts'ao" rekommendationer från läkare till idrottsutövare i Kina redan för 5 000 år sedan. Blad från "Ma Huang" (ephedraväxt) användes för att framställa stimulerande te. 

Från Latinamerikas tidiga historia finns rapporterat anmärkningsvärda bragder som utförts med hjälp av vad vi i dag skulle kalla doping. Män ur inkafolket sägs ha sprungit mellan inkas huvudstad Cuzco och Quito i Ecuador (1 750 km) på 5 dygn tuggande på cocablad. Folk ur en stam bland Utoastekerna i Sierra Madre i norra Mexiko tog hjälp av peyote (en slags kaktus) för att utföra 72-timmarslöpningar. I antikens Grekland användes också olika svampgifter vid olympiska bragder. 

Det första kända dopinganvändandet i mer närliggande tid anses vara den simmare som år 1865 enligt uppgift tog stimulantia för att ta sig över engelska kanalen. Samma år diskuterades det i tidningarna om det var rätt att kanalsimmarna i Amsterdam skulle få använda dopingmedel. 1886, inträffar det första dokumenterade dödsfallet på grund av doping, då en engelsk cyklist avlider under cykelloppet Paris-Bordeaux efter en överdos av trimetyl. "Mirakeldrycker" användes flitigt under denna tid, bland annat koffeinblandningar och socker upplöst i eter. 
 
I början av 1900-talet förekom doping med hjälp av blandningar av stryknin, kokain och konjak inom boxningssporten. Under andra världskriget utvecklades amfetaminpreparat som Pervitin och Methedrin i syfte att öka soldaternas uthållighet. När idrottens utveckling på nytt tog fart efter andra världskriget var det fortfarande olika typer av stimulantia som förekom som dopingmedel. 

Anabola androgena steroider (AAS) 

Det första manliga könshormon som renframställdes var testosteron, vilket syntetiserades redan 1935. Tidiga studier visade att testosteron hade både anabol (muskeluppbyggande) och androgen (förmanligande) verkan. AAS prövades under andra världskriget på tyska soldater i syfte att göra dem mer aggressiva och användes även i försök att behandla svältoffer. 
 
Under 50-talet utvecklades AAS i syfte att behandla avmagring hos cancerpatienter och för att öka återbildandet av muskler efter skador eller större operationer. Senare användes de även för brännskador, bröstcancer, njursvikt och vid nedsatt benmärgsfunktion.  
 
1954 publicerades en rysk vetenskaplig rapport som var den första som talade för att AAS kunde användas för att öka prestationsförmågan hos idrottsmän. Den följdes snart av flera liknande rapporter från USA. Ganska snart började AAS användas inom kraftsporterna och under 60-talet spred sig bruket bland elitidrottare och kroppsbyggare. 
 
Det rådde en ganska aningslös inställning till AAS bland idrottsmän och tränare under 60- och 70-talet, då det snarare betraktades som något slags kosttillskott. Först en bit in på 80-talet började vetenskapliga belägg publiceras som visade på en rad allvarliga biverkningar. Det dröjde ända in på 90-talet innan dessa kunskaper spridit sig till en bredare allmänhet. 

Dopingkontrollernas intåg 

1967 beslöt Internationella Olympiska Kommittén (IOK) att bilda en medicinsk kommitté. 1968 upprättade denna kommitté sin första lista över förbjudna preparat. Under både vinter- och sommar OS 1968 genomfördes systematiska dopingkontroller med urinanalyser, men först vid OS i München 1972 genomfördes de i stor skala (2 079 urin- och blodanalyser på 15 dagar).  
 
Först 1975 förbjöds AAS inom idrotten då tillförlitliga analysmetoder hade presenterats året innan. De första regelmässiga dopingproverna gällande anabola steroider togs på 1976 års Olympiska spel. 
 
1977 tillsatte RF en dopingkommission. 1979 antog RF egna dopingregler. 1981 infördes regler som möjliggjorde tester utanför tävling (out-of-competition) och samma år utfördes de första svenska nationella dopingproverna vid tävling. 1982 utfördes även tester utanför tävling vilket först i slutet av 90-talet blev praxis även internationellt. 1985 gjordes drygt 1 000 dopingkontroller i Sverige.  
 
Sedan 1991 har det utförts över 2 000 dopingkontroller per år i Sverige. Under åren 2001 till 2004 ökades antalet kontroller med 500 per år till 4 000 dopingprov per år. Sedan dess har antalet legat mellan 3 500 och 4 000 dopingprov per år. Fram till år 2021 har den svenska dopingkontrollorganisationen utfört över 110 000 dopingprov.

Ben Johnson upprörde världen 

Antidopingverksamheten har mest uppmärksammats vid de Olympiska spelen. När Ben Johnson avslöjades som dopad efter den otroliga 100 meters finalen i OS 1988 upprörde detta en hel värld och den efterföljande debatten utgjorde startskottet för en intensiv och väl behövlig utveckling och prioritering av antidopingarbetet. I dag är dopingproblemet uppmärksammat och erkänt i hela världen. 

Gemensamma dopingregler införs 

Före 2004 kunde olika idrotter ha egna regler som styrde hur man hanterade dopingfrågor, vilket medförde att dopingfall kunde behandlas helt olika beroende på vilken idrott det handlade om. Likaså kunde olika länder ha varierande regler även om de flesta följde den dopinglista som Internationella Olympiska Kommittén då upprättade.  
 
Dessa förhållanden undergrävde omvärldens förtroende till idrottens antidopingarbete och det växte fram en vilja bland länder och idrotter att försöka ta fram ett gemensamt regelverk. Starten på denna process inleddes 1999 med den kanske mest betydelsefulla globala händelsen i antidopingarbetet. Som resultat av världsantidopingkonferensen i Lausanne februari 1999 bildandes World Anti-Doping Agency (WADA) i oktober 1999. 
 
WADA är organiserad i form av en stiftelse och är sedan sekelskiftet det organ som leder och organiserar det globala antidopingarbetet. I dess styrelse ingår representanter från alla världsdelar, såväl regeringar och överstatliga organ som från IOK och andra idrottsorganisationer.  
 
Sedan 2003 är det WADA som upprättar dopinglistan. 2004 infördes ett nytt globalt regelverk, The World Anti-Doping Code, som sedan har uppdaterats år 2009, 2015 och senast 2021. Världsantidopingkoden samlar all världens idrott under samma regelverk.